Annons:
Etiketterdjurnatur
Läst 529 ggr
MonicaLagerquist
2019-07-17 08:11

Ridläger

Mina barn och ungdoms somrar var en tid för ridläger. Något man såg fram emot och räknade dagarna till.

Vet inte hur många somrar som jag var iväg på ridläger .

Men en sommar minns jag extra mycket då min mormor följde med och två av mina kuseiner och min fem år yngre syster.

Mormor som var kokerska jobbade i köket min yngre syster och lilla kusin fick vara med och leka med hundarna och katterna och den äldre kusinen och jag fick rida och hjälpa till med hästarna.

Stolt ägare till fem La permer

Annons:
Lona
2019-07-25 12:44
#1

Mitt första ridläger var rent ut sagt förj*vligt. Jag kan fortfarande inte begripa hur vuxna människor kan bete sig så illa mot en tioåring som de gjorde mot mig. Det var en katastrof som dessutom gjorde mig livrädd för hästar och ridning. Jag har varit på fler ridläger efter det, en del har varit underbara. Roligast var den sommaren som jag hade med mig min medryttarhäst, vi var dessutom flera tjejer från stallet som åkte tillsammans. ❤️


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Cireea
2019-07-25 13:15
#2

#1 Vad hemskt 😢 Vad var det som hände? (om du vill dela med dig).

Jag har aldrig fått möjlighet att gå på ridskola eller ridläger. Nu har jag inget brinnande intresse för hästar, mest för att jag aldrig fick chansen som liten. Det kostade helt enkelt för mycket. 

En dröm är att en dag få äga ett par hästar, men det får jag drömma om lite till.


Film, Gravid, Hamster, Litteratur, Sommar, Twilight & Sydkorea
"Better Yehet today than Kkaebsong tomorrow"
Eyos Hamsteruppföding

monstermash
2019-07-30 20:49
#3

Mina släktingar som är som min extrafamilj hade häst hela uppväxten och har fortfarande, så jag red alltid hos dem istället för att åka på ridläger. Blev erbjuden att åka flera gånger men jag stannade hellre där och red min favorithäst än att åka och rida på främmande hästar :) Mitt hästintresse sträckte sig inte mycket längre än en skogstur på favorithästen, betrakta dem på avstånd och följa ridsporten från läktaren dock.

Lona
2019-08-01 20:31
#4

#2, Det var inga övergrepp eller så, det var "bara" total brist på empati.
Redan första dagen så längtade jag hem och bad att få låna telefonen, jag erbjöd mig även att betala för samtalet. Svaret jag fick var "På det här lägret har vi inga lipsillar, nej du får inte ringa!"
Detta sagt av en vuxen kvinna till en ledsen nioåring.
Jag försökte ljuga och säga att jag hade glömt något som jag var tvungen att ha men jag hade inte tänkt igenom lögnen ordentligt så de genomskådade mig.
Lägret var i en evighetslång vecka, jag bad hela tiden om att få ringa men nekades. Mina föräldrar trodde naturligtvis att allt var bra eftersom jag inte hörde av mig.
Jag planerade att rymma men visste ju inte alls var jag var eller om det gick några bussar i närheten av gården. Dessutom var jag rädd för att grannarna eller polisen skulle hitta mig och ta mig tillbaks till lägret där det skulle bli än värre eftersom jag försökt smita. (Man tänker väl inte helt logisk i det läget.)
Min lägerponny fick mugg (små sår på benen) och jag fick en jätteutskällning inför alla deltagarna för att jag minsann "förstört deras fina tävlingsponny". Som vuxen och efter att ha varit lägerledare själv så anser jag verkligen att ansvaret för hästarna ligger på ledarna, i synnerhet om de ser att deltagaren kanske inte är så erfaren.
Jag trillade av i början på lägret och fick förmodligen en minimal hjärnskada alternativt något fel på balansen vilket gjorde att jag ramlade av flera gånger per lektion. Jag var helt blåslagen på hela kroppen när jag kom hem.
De äldre tjejerna var naturligtvis inte sena att haka på ledarna i att trycka ner den där lipsillen som bara ramlade av, grinade och ville åka hem.

Det var en del grejer till och jag var totalt knäckt när jag kom hem. Av olika skäl så berättade jag inte alltihop med en gång så mamma förstod inte hur illa det hade varit förrän långt efteråt.
Jag hade mardrömmar i flera månader, även flera år efteråt så kunde jag drömma om det här j-vla stället (som fortfarande är igång, det är samma familj som driver det. Ironiskt nog så ligger det inte så långt från där jag bor nu).
Naturligtvis blev jag livrädd för hästar men där får jag säga att min vanliga ridskola ställde upp till 100% och det är jag innerligt glad för idag.
De var inte så förvånade, den här familjen är visserligen framgångsrik inom hästvärlden men snacket går - de är inte direkt kända för att vare sig behandla sina hästar eller folk särskilt väl.


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Upp till toppen
Annons: